Mitt älskade lilla barn, vart har våran tid tagit i vägen?

Idag har jag varit så otoligt deprimerad för att tiden har gått alldeles för fort. Hela min graviditet gick ju hur fort som helst, det kändes som att jag bara var gravid i nån månad sen var hon ute, men nu vad nu, våran lilla flicka fyller 1år nästa vecka, 1ÅR jag kan inte förstå det, hur kan tiden gått så fort?

 

Så fort jag tänker på att Lydia fyller 1år nästa vecka och ska börja på dagis nästa vecka, så kommer tårarna rinnandes ner ifrån mina kinder, allt har bara gått för fort. Jag ser ju Lydia som att hon vore en liten bebis idag, och att hon ska börja på dagis nu, nu när hon är en bebis? Helt sjukt. Men hon är inte en bebis längre hon börjar bli stor nu och det är så otroligt svårt att insé det, våran lilla flicka är 1år och ska börja på dagis helt sjukt.

 

Men all bebis-tid som mamma har fått spenderat med dig Lydia mitt lilla hjärta, den har varit helt underbart, går inte att förklara hur bra vi har haft det. Tänk att du nu åker runt  fullfart i din läragåstol och skriker/mumlar/pratar och kryper runt och även går nått steg ibland, du låg nyss i min famn och blev matad och sov.  Allt har verkligen kommit som en chock för mig, insåg nu att tiden har gått alldeles för fort.